En 10 procents värld
Igår var det premiär för fågeljakten i den del av landet jag lever. Som vanligt jagade jag med mina kusiner och som vanligt, de senaste åren, blev resultatet magert. Det är tur jag inte ska leva på sjöfågel. Däremot är det en glädje att samlas hemma hos min kusin. Vi har jagat fågelpremiären tillsammans sedan vi var 13 år. (Ja, det var andra tider förr i världen). Det här var vår 47:e säsongspremiär. Jag ska inte ljuga och säga att vi jagat exakt alla dessa år tillsammans, det har varit lumpen och studier och annat, men i det stora hela har vi lyckats pricka av varje premiär i någon konstellation. Det började med min jämnåriga kusin, sedan kom hans bröder in, sedan blev det släktingar, vänner och barn. Håller vi på några år till kanske vi får med barnbarnen.
En del brukar fråga mig hur det kommer sig att jag jagar, eftersom jag är fågelskådare och inte medlem i Jägarförbundet utan istället i Naturskyddsföreningen. För mig har jakten alltid varit en naturlig del av familjehistorien, ett självklart sätt att förhålla sig till markerna. Men jag brukar säga till alla som tar jägarexamen att de ska gå med i Naturskyddsföreningen. ”Du menar väl Jägarförbundet?”, brukar de svara. ”Nej, jag menar Naturskyddsföreningen”. Som jägare är vi mer beroende av ett levande habitat än en förening för särintressen. Det är inte alltid folk förstår vad jag menar.
Sett till hur världen ser ut idag utgör människan och människors husdjur 96 % av alla däggdjurs biomassa. Blott 4 % av biomassan från jordens alla däggdjur är vilda. Det är en oerhört liten del. När jägare pratar om vad som påverkar viltets tillgång blir det ofta en diskussion kring jakttryck och predatorer, men den stora påverkan är vi själva – bara att vi människor finns till. När jag jagade igår gick jag inte långt från E45, Sveriges fjärde mest trafikerade väg, som går genom min lilla by. När långtradarna från Norge, med ohälsosam odlingslax i frysen, passerar så skakar det till i den tysta skogen. Jag brukar tänka att den där långtradartrafiken tar död på fler fåglar än vad hela jägarkåren gör längs ”förtifemman”. Jag har naturligtvis inte inventerat vägrenarna på hur många fåglar som körs ihjäl, men jag ser kadavren. Om våren när det är parningstider är det som värst. Det är en sorg att skåda, men odlingslaxen som ska till söderns sushirestauranger är liksom ett pris vi hellre betalar än att bromsa ”utvecklingen”.
Den kanadensiske författaren J.B. MacKinnon skrev 2010 en artikel som han kallade ”A 10 percent world”. Den handlade om hans egna observationer, om att han börjat normalisera det faktum att de fåglar och vilda djur han såg i sin ungdom, nu var mycket färre. De forskare som arbetar med det vi kan kalla “ekologisk historia” kommer alltid fram till att det var bättre förr. Det fanns helt enkelt mer habitat och fler vilda djur än det gör nu. MacKinnon konkluderar att vi lever i en tio procents värld. Och det är förstås enkelt att slänga sig med siffror, att grotta ner sig i statistik, att både försöka bevisa och motbevisa dessa fakta. Men det mest slående i hans artikel är när han skriver: ”Imagination is not a game best played between columns of data. What is the taste, smell and feel of a wilder world?” Vi förlorar inte siffror, vi förlorar vad det verkligen betyder.
Den här säsongen, precis som förra, kommer för egen del att sakna smaken av vilda fåglar. Fåglarna verkar vara någon annanstans. Ganska ofta, dessutom, i fronten på en lastbil på väg med odlad mat långväga ifrån. Är det verkligen bättre?
Länk till JBMackinnons artikel: https://thewalrus.ca/a-10-percent-world/
