Aktivisterna
”The wild places are where we began. When they end, so do we”.
- David Brower
Den här dagen har det varit en demonstration för klimatet i Stockholm. Flera hundra organisationer, med en miljöagenda, samlade över 50 000 människor till eventet. Jag hade nog kunnat tänka mig att vara med. Men jag var i Ammarnäs igår, på Pärfestival, och ”kampanjade” för Miljöpartiet som jag har blivit en del av. Att åka till Stockholm hamnade därför längre ned på listan. (Någon annan dag ska jag skriva om varför jag har gjort valet att gå med i Miljöpartiet men låt mig bara kort säga att det hör ihop med David Brower-citatet ovan. För när vi förlorar naturen omkring oss, förlorar vi också oss själva).
Mycket av de marker jag växte upp i är för evigt förlorade. Blaikfjället, som var min barndoms blickfång, är idag ett av de mest industrialiserade landskapen som finns i Västerbotten. Natur har istället har blivit en tummelplats för ingenjörer och exploatörer. När jag växte upp låg där alltid en snöfläck kvar på fjällets nordöstra sida fram till midsommar. Numera är det inte så. När jag växte upp var en kraftledning över fjället industrilandskapets hälsning till oss. Idag är det också hundra vindkraftverk som skickar en hälsning. Det som var ett misslyckat projekt med ett pumpkraftverk uppe på fjället lades ned och ersattes med en tunnel genom fjället, bort till Umeälven. Vattnet skulle i alla fall inte få flyta nerför Juktån, även om kraftverket var en missräkning. På fjället finns en myriad av vägar och kalhyggen och dessutom en nedlagd gruva. Blaikengruvan har gjort sig känt som ett av Sveriges mest misslyckade gruvprojekt. Något som våra skattepengar hittills har betalat en halv miljard kronor för att sanera. Och den räkningen är inte klar än. Sjön Storjuktan har döda bottnar – om det beror på miljöförstöring och effekter av gruvan eller om det är uppdämningen av sjön som har slammat igen bottnarna är det ingen som riktigt vill klargöra. Nu har dessutom kraftbolagen bestämt att de ska återuppta försöket med pumpkraftverket. För den tidslinje vi lever i är fortfarande ingenjörernas lekstuga. Och i den tidslinjen, som ibland kalla antropocen men snarare liknar moronocen, är de vilda platserna förlorare.
I sommar, precis som alla andra somrar har jag också läst och läst. Plöjt böcker på teman kring regenerativet, rewilding och bioregionalism. Än en gång läste jag Bill McKibbens bok “The end of Nature”, som kom ut 1989. Det var den första boken som tog upp det som då kallades ”växthuseffekten”. Det som slog mig, även den här gången, var två saker. Först så skriver McKibben om det faktum att inga barn som föds efter 1980-talet kommer att växa upp i något som kan kallas naturligt. När människan har påverkat till och med atmosfären så spelar det ingen roll var du växer upp, då är inget som det borde vara. Då spelar det ingen roll om du är på Antarktis – varför i hela friden nu en enda människa ska åka dit – eller i den arktiska miljön jag levt ett helt liv i. Inte ens världens utkanter är opåverkade av människans ingenjörskonst. Inte ens atmosfären omkring oss har gått fri för teknikens under och drömmen om utveckling.
Det andra att ju att inget har hänt sedan 1989. I princip ingenting annat än att det blivit mycket sämre. Ett faktum som lett till att de som då varnade för effekterna av klimatförändringarna blev aktivister. Bill McKibben själv var med och startade 350.org och nu även Third Act. Vetenskapsmannen James Hansen, som hade hållit ett tal i den amerikanska kongressen 1988 och varnat för växthuseffekten, var orsaken till McKibbens bok året efter blev också aktivist när ingen lyssnade. Han blev med åren så besviken på att hans – och andra forskare vid NASA –varningar helt negligerades. Han blev aktivist och har fängslats fler gånger för sina protester. Det finns idag ett samtal om att forskare och vetenskapsmän och kanske även journalister inte ska engagera sig i klimatfrågan – att det skulle påverka deras ”opartiskhet”. Men vad i hela friden ska de göra? Ska forskare som vet att den här utvecklingen är en väg mot avgrunden bara fortsätta skriva sina rapporter som ingen verkar bry sig om?
Själv är jag imponerad av dem som tar ställning. Vi behöver nämligen fler aktivister – inte färre. Och därför är jag tacksam för alla dem som gick i demonstrationen idag. Det är som David Brower också sagt:
”We don't inherit the earth from our ancestors, we borrow it from our children”.