Shinrin-yoku

”To the eyes of the man of imagination, Nature is Imagination itself”.

-              William Blake

De senaste dagarna har jag varit i skogen. Det har varit älgjakt och igår var det en exkursion med Skogsprogram Västerbotten. Vi var många intressenter med på exkursionen, rennäringen, politiker i Sorsele, skogsbolag, besöksnäring och myndigheter. Det var en regnig dag, men där i skogen fördes intressanta diskussioner. Min gamle klasskompis, Nils Martin, från Grans sameby, berättade om betydelsen av olika skogars beskaffenhet för renarna. Hur skogen var skafferi med olika typer av mark- och hänglav under olika tider av säsongen. Trots att jag bott i skogen i hela mitt liv gav det mig nya insikter.

Som skogsägare funderar jag förstås mycket kring skogen. Det är ofta till skogen jag går när allt annat känns som om det är en uppförsbacke. Jag förstår absolut skogens ekonomiska värde. Jag förstår också dess värde för biologisk mångfald. En slags buffert för våra utsläpp av koldioxid men än mer som en avgörande faktor för att minska artförlusterna. Det är dock sällan, faktiskt nästan aldrig, som jag landar i samma svar som industrin kring skogens betydelse. Skogsvårdslagens första paragraf lyder: ”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

När den första utbildningen för jägmästare skapades, av Israel af Ström, år 1828 (genom grundandet av Kungliga Skogsinstitutet) var Sverige en landsbygd. Skogen användes för fribetesmarker och jakt, virkesuttaget var inte det primära. Israel af Ström dikterade snabbt sin grundsyn för ett nytt skogsbruk. Han hade hittat inspiration i Tyskland, där man såg på skog som vilken gröda som helst. Israel af Ström konkluderar att: 1. Skog skall odlas som en åker, med sådd mognad och skörd. 2. Skog är inte till för husbehoven, utan är odlad för en marknad där syftet är uthållig produktionsmaximering. 3. Skogsbruket, till skillnad från åkerbruk, skall inte tillfredsställa samtidens behov utan framtida generationers. Detta var en konkurrent till det traditionella mångbruket, genom en specialisering av markanvändningen. Men under lång tid rådde konsensus kring att skogens första syfte – att ge god avkastning - var det primära.

När skogsvårdslagen uppdaterade 1993 fick dess andra syfte – att biologisk mångfald skall behållas - ett litet uppsving. Trakthyggesbruket, där stora ytor avverkades för att återplanteras, hade visat sig ha vissa problem. I min hemkommun, inte långt därifrån jag var på exkursion igår, hade hyggen på hundratals hektar tagits upp och det var svårt att få plantorna att växa där. Dessa enorma hyggen blev närmast till kalfjäll. Det finns en berättelse från Juktådalen, när kronjägare Cronqvist besökte huggarlaget och en av skogshuggarna frågade: ”Men hur mycket ska vi egentligen hugga ner”, varpå Cronqvist svarade: ”Jamen ta nästa backe också”. Till slut hade detta sätt att bruka skogen kommit att bli omöjligt, utifrån tanken på en virkesåker. Det blev nämligen inga grödor, det blev missväxt. De senaste åren har biologisk mångfald vägts in i ekvationen på ett tydligare sätt än bara god avkastning. Och det är där debatten allt som oftast landar – ekonomi vs ekologi. Men personligen tycker jag att det är förvånande att det tredje benet i skogsvårdslagen nästan aldrig lyfts fram. ”Vid skötseln ska hänsyn även tas till andra allmänna intressen”. För skogen kan vara livsviktig.

När friluftsliv, låt oss säga en fågelskådare eller varför inte bara en helt vanlig svampplockare, protesterar mot ett kalhygge eller en avverkningsanmälan så tillskrivs dessa ofta nedsättande tillmälen som ”trädkramare” eller ”sjalbärare”. Och till slut klumpas alla ihop under ordet ”aktivister”. Detta trots att de bara - dels påpekar det uppenbara med biologisk mångfald, dels tillvaratar det allmännas intresse. För även om skogen, allt sedan 1828, är en uttalad trädåker för industrin så finns här något annat. Skogen har betydelse för människors hälsa och välbefinnande. Och både hälsa och friluftsliv är just “allmänna intressen”.

Så den senaste veckan har jag inte bara varit i skogen utan också läst professor Yoshifumi Miyazakis bok ”Walking in the Woods”. Professorn berättar i all enkelhet om de vetenskapliga lärdomarna kring ”skogsbad”, på japanska kallat shinrin-yoku, som han av en slump blev ombedd att studera. Professor Miyazaki förklarar skogsbad som ”förmågan att sakta vandra genom en skog”. Det visade sig att skogsbad inte bara var trevligt, det hade hälsoeffekter. Bland annat påverkades blodtrycket. För dem med högt blodtryck sänktes det, medan de med lågt blodtryck fick en ökning. Människors stressnivåer påverkades uppenbart. Miyazakis forskning visade hur mötet med skogen påverkar det autonoma nervsystemet, både det sympatiska och parasympatiska nervsystemen. Människors sympatiska nervsystem, som handlar om fara, eller flykt, och drivs på av adrenalin, påverkas numera inte så mycket på grund av att vi verkligen möter en varg i skogen – utan istället av den teknologiska stress vi ständigt utsätter oss för. Nutidsmänniskan tillåter sig själv dessutom för få andrum, vilket påverkar det parasympatiska systemet - vår förmåga till vila och näringsupptag. Professorn konstaterade också att skogsbad stärkte immunförsvaret, kreativiteten och den allmänna känslan av välmående.

Till sist skriver han att den forskning som han mer eller mindre halkade in på 1990, numera har samlat en mängd data, data som ackumulerats snabbt de senaste 10-15 åren: ”The findings have been extremely encouraging; it is clear that our bodies still recognize nature as our home, which is important to consider as increasing numbers of people are living in cities and urban environment every year”.