Stationen

Jag bor i en järnvägsstation längs Inlandsbanan. Det är en sedan länge nedlagd station. Men om du frågar lokföraren så stannar han och släpper av dig, eller plockar upp dig - ifall det är det som du önskar. Ibland parkerar Euromaint tågen här, när arbetsdagen är slut. En gång vartannat år kommer ett ånglok från söder på besök. Då händer det att jag sätter mig ner och tittar på folk som kliver av tåget. Då händer det något. Men egentligen är det inte så noga om det händer något. Har du bosatt dig i det som ibland kallas ”extrem glesbygd”, har du inte gjort det för att du vill ha folk springandes omkring dig mest hela tiden.

Jag föddes här i stationen. Eller rättare sagt, jag tillbringade min första tid i livet på stationen. Föddes gjorde jag ju på BB, precis som de flesta andra människor. Mamma var postiljon, skötte posten och järnvägsstationen. Sålde biljetter och frimärken och delade ut post och pension till folk som mest klarade sig själva. Folk som hade potatis och rovor i landet och abborre i sjön. En och annan älg sköt de väl också, vare sig det var säsong eller inte. Munnar skulle mättas. Idag har posten flyttat någon annanstans och breven, med eller utan frimärke, kommer högst varannan dag. Lokaltidningen läser vi på nätet, bredbandet är väl utbyggt. Dessutom läser vi andra nyheter också. Numera kommer tidningarna ut i Lomselenäs samtidigt som de gör i New York eller Istanbul. Det är en skillnad mot förr i världen. Kanske skulle det kunna kallas mer jämlikt – om de nu inte hittade på så mycket tok där borta.

Mamma bor 500 meter bort ifrån mig, nere vid ån. Hon bjuder på bullar då och då, precis som hon gjorde när jag var liten. På så sätt har jag det som Henry David Thoreau när han skrev boken om Walden. Hans mamma bodde också bara ett stenkast bort. Henry David gick hem till mamma och åt bullar och läste tidningen. (Visste du förresten att Henry David föddes David Henry? Men eftersom han var nogrann med orden ändrade han namnet). Jag har inte ändrat mina mellannamn, men jag hade en bra barndom. Mitt enda bekymmer var väl att jag egentligen tyckte mer om faster Kerstins bullar än min mors. Tack och lov tyckte min kusin och bäste kompis precis tvärtom. Det blev rättvist. Jag har alltid tyckt om rättvist. Men jag antar att det är så livet också kan se ut. Vare sig det är fasters bullar eller något annat, så vill man ha det man inte får.

När jag blev större förstod jag vad som menades med skylten som satt – och fortfarande sitter – på järnvägsstationen: ”Lomselenäs – 932 km från Stockholm”. Det fascinerar mig. Tänk att statsmakten lagt ned så mycket energi på att fara runt landet, till Sveriges järnvägsstationer, för att berätta hur långt vi är från Stockholm. I sig självt en kolonialiseringens nitälskan. Jag flyttade förstås dit, till världens centrum. Men jag flyttade snart därifrån. Mörker och snöslask kallades för vinter. Inga riktiga säsonger. Det blev mörkt på sommarnätterna. Och om vintern var det omöjligt att se stjärnhimlen för allt annat ljus. Hoppade jag över ett dike, för att komma ut i skogen, så tog skogen slut tämligen direkt. Istället flyttade jag runt, kollade in andra saker. Jobbresorna tog mig jorden runt. 80 länder senare och ett par hundra skidorter rikare fick jag plötsligt chansen att köpa den här järnvägsstationen. Vad göra?

Om du har någon som helst relation till småskaligt jordbruk så vet du vad en ”jordfast sten” är. En sten som helt enkelt sitter fast i markerna. Som inte går plocka upp och förpassa till jordlottens ytterkant. En sten du får anpassa dig efter. Köra plogen och harven och såningsmaskinen och slåttermaskinen runt. En sten som i sig dikterar ditt skapade universum. En sten som du senare kommer parkera traktorn vid och sätta dig ned på, för att dricka kaffet till bullarna som bakats på mammas recept. Alla människor borde ha en jordfast sten i sitt liv. En plats som ibland skaver - men som de ändå kommer att kalla sitt hem.