Sufferfest

Som sagt bor jag i en järnvägsstation, på en blötmyr, i Västerbottens inland. Järnvägsstationerna lades ofta där, ute på myren, eftersom det var platt. Det var lätt för tåget att stanna och starta utan motlut. Jag promenerar varje morgon efter vägar som är ganska platta. Det är lättare för mig med, utan motlut. Carl von Linné var på väg hit till byn en gång i tiden. Det var i juni 1732 och förfallstider. Den gode Linné upplevde dock inte sina bästa dagar i livet. Tvärtom verkar han ha haft vad amerikanerna kallar en riktig ”sufferfest”. Han skriver: ”Strax efter begynte myrarna, som mest stod under vatten… Våra kängor voro fulla av kallt vatten… vad ska jag säga. Jag önskar jag aldrig påtagit mig denna resa… Hela denna den Lappens Land voro mest myr… aldrig kan prästen så beskriva helvete, så att detta inte är värre. Aldrig har poeter avmålat Styx så fult, där det här inte är fulare”. (Jag har tagit mig friheten att försvenska Linnés skrift lite).

På sin väg träffar vetenskapsmannen olika människoöden som han förundras över. Unga män från Granö som tjuvfiskar gädda på en fastboendes vatten. De unga männen är mil ifrån sitt hem. Linné förstår att de inte kommer att betala någon skatt. Men den fastboende, som måste betala skatt för att ha kvar sitt nybygge, har knappt något att betala med nu när fisken hans blir tjuvfiskad. Nybyggaren vågar dock inte säga till och efter att han klagat hos häradshövdingen året innan, och fått sig en utskällning, vet han att staten inte kommer hjälpa heller. Linné träffar en kvinna som han beskriver som allt annat än tilldragande: ”Jag visste inte om det var en man eller kvinna; jag tror aldrig poeten så enkelt avbildat en furia… i tron att hon var kommen från Styx… på bröstet, som såg ut som grodskinn, hängde ett par långa slanka bruna pattar.” Överhuvudtaget har Linné problem med att folket här inte bryr sig speciellt om sin nakenhet. Dessutom tycker han att det är konstigt att han betalat för en guidning, men att han får bära sin egen väska. Att vägvisaren bär en båt på sina axlar är inte förmildrande omständighet. Linné är dessutom förvånad över att furuskogen får stå där orörd. ”Skogen stod full av stora tallar, helt fåfängt, ty ingen gör hus av honom… vad mig anbelangar borde här göras beck och tjära”. På många sätt cementeras bilden av den hjälplöse och bortkomne, tillika late, inlandsbon fast. Något som människorna i kolonin fått leva med i alla tider efteråt.

Det är fascinerande att följa Linnés dagbok. Det är skildringar från en slags dubbelnatur. Vetenskapsmannen som plötsligt förvandlas till ett offer. Maria Broberg, författarinnan från Sorsele, konstaterar i en artikel att det är som om Linné funnit litterär inspiration i Dantes inferno. Någonstans på Lyxamyran stannar Linné vid ett bygge, för att vila för en stund. När han frågar om de boende kan guida honom vidare till Sorsele svarar frun att det minst är en sju dagar lång vandring, i det här föret. Under förfallet, då snön smälter och vårfloden rusar i ån, tar det tid. Luften går ur den unge vetenskapsmannen. ”Jag som redan kände mig sjuk av så stora strapatser… önskade då än en gång att möta folk till middagssupén, och vågade inte som laxen springa upp efter floden, till min totala ruin”. Linné bestämmer sig för att återvända mot kusten. Två veckor senare kommer han att fira midsommar i Gammelstad vid Luleälven. Detta efter ett stopp på prästgården i Piteå, hos familjen Solander, som han med åren utvecklade en stark gemenskap till. Efter midsommarfesten i Gammelstad ger sig Linné av längs Luleälven. En resa som går betydligt bättre. Här lägger han grunden till sin egen berömmelse. Han kostar till och med på sig att berätta att fisken som serveras inte är så dålig. Även om där allt saknas lite salt, ändå.