Naturens egen tid
I veckan fick jag ett besked från Länsstyrelsen som jag väntat på ett tag. Du vet hur det är med dylika processer – det känns som det tar längre tid än du förväntat dig. Det hela började 2022. Jag lämnade in en avverkningsansökan. Min vän på det stora bolaget som hjälpte mig att skicka in anmälan sa: ”Jag har tittat på den där skogen och jag ska vara ärlig: Även om du får tillstånd att avverka så kommer jag att ta in en second opinion. Det är så höga naturvärden att jag inte är säker på att vi vill avverka det”. Det var förstås inte första gången jag hörde talas om begreppet – naturvärden – men det var första gången det hamnade i min besticklåda.
Min vän behövde dock inte oroa sig. Det blev avslag från Skogsstyrelsen och eftersom det räknas som fjällnära skog började en process med så kallat intrångsskydd. Men den personliga processen blev djupare än den ekonomiska. När både skogsbolaget och Skogsstyrelsen tyckte att skogen var skyddsvärd, vad skulle jag då göra med den? Ja, varför inte göra den ännu mer skyddsvärd? Varför inte försöka öka naturvärdet på områden där det degraderat? Varför inte försöka sig på ett slags regenerativt förvaltarskap?
På mitt skifte finns gamla skogsdiken, grävda med spade för 100 år sedan. Möjligen skulle det kunna räknas som ett kulturarv, men för skogsmarkerna har det knappast gjort varken till eller från. Klimatet, uppe på myren som heter Fjällsmyran, är kärvt. Jag frågade Skogsstyrelsen om det var möjligt att få pengar till att återställa dessa diken, en så kallad våtmarksåterställning. De var inte intresserade. De hade bättre ställen att lägga pengarna på. Jag förstår dem. Men ändå, tanken hade fastnat. Jag kontaktade Rewilding Sweden om de var intresserade. De tyckte att det lät spännande. De behövde ett projekt att sätta tänderna i. Och där är vi nu, med beskedet från Länsstyrelsen att: Rewilding och jag har fått godkännande till en förstudie om vilka åtgärder som skulle kunna påverka naturen positivt. Våtmarksåterställning, ökad översilning till ett par sumpskogar, ”bekämpning” av contorta, ett skogsbruk som sätter renen mer i centrum än kolonialmakten, men också borttagande av vandringshinder i lekbäckar och skapande av lekbottnar för Juktåns öringar finns med i samtalet kring skapandet av en naturvårdsplan.
Dessutom ser jag fram emot är att följa resan kring “rewilding”. Hur gör man exempelvis halvgammal skog ”äldre”? Hur gör man gamla hyggen till framtidens ”naturskog”? Hur reagerar gamla myrmarker som återväts? Ibland, när vi hör ordet kultur tänker vi nog på konserthus och teatrar, där vi sitter med armarna i kors och tittar på uppvisningen. För mig är kultur snarare något som växer fram. Det är platsens unika egenskaper – den territoriella intelligensen – genom naturens egen tid som skapar en lokal kultur. Vare sig det handlar om att jag, precis som mina förfäder, vet var det bästa älgpasset ligger. Var det växer doftmyskgräs. Var de största hjortronen finns. Eller var det finns enskilda granar som är 300 år gamla och som gett skydd åt hänglav och renar genom säsongerna. Och det är då som jag tänker att den tid som byråkratin tagit, är intet mot den tid som jag vill att den här skogen ska stå där för sin egen skull.
