Framtidslandet
”Lappland är framtidslandet icke minst genom den rikliga tillgången på vattenkraft. Skogar, malmfält och vattenfall hafva ju sedan länge inregistrerats som Lapplands slumrande millioner. Malmtillgången kan tömmas, skogarna kan skövlas, men vattenkraften förblir bestående”.
För många år sedan köpte jag ”Lappland – det stora svenska framtidslandet” på ett antikvariat. Den största orsaken till att jag köpte boken var för illustrationerna av bland andra John Bauer, Karl Tirén och Alfred Thörne. Boken är ett fläskigt säljmaterial från kolonialmakten. Carl Bonde uttryckte i ett brev till Axel Oxenstierna, år 1635, att i Pite Lappmark finns ”de svenskas Västindien”. Boken om Framtidslandet är den åsiktens illustrerade praktverk.
När boken ges ut, 1908, har stora delar av Sápmi redan kolonialiserats. Malmbanan – grunden för det som kommer bli Norrbottens teknologiska megasystem – är byggd. Gruvorna i Malmfälten är öppnade och skogen har huggits ned för att flottas till bruksorterna vid kusten. Egentligen är det bara utbyggnaden av vattenkraft som ännu inte har tagit sin början. Boken börjar med att redaktören Fredrik Svenonius gör en romantisk överflygning av landskapet. Mest berättar Svenonius om hur öde här är. Och även om det är vackert, så får skönheten inte stå i vägen för utvecklingen. Stora Sjöfallet må kallas ”Sveriges Niagara” och Svenonius erkänner dess skönhet, men i sin överflygning ser vattenfallet ut som två streck i kartbilden. På avstånd tappar allt sitt känslomässiga värde.
Den bereste geologen Svenonius börjar sin fiktiva ballongfärd i Norrbyn i Ångermanland. Han är noga med att påpeka att det är ett besvärligt företag att resa i landskapet Lappland: ”…i regeln färdas man varken snabbt, billigt eller bekvämt i Lappland.” Till sin förvåning konstaterar han att viss välfärd ändå verkar finnas kring Malgomajsjön. ”Man har riktigt svårt att godkänna kartans vittnesbörd, att vi äro i det fattiga Lappland… Skansholm …med bortåt ett tjog gårdar, däribland t. o. m. prydliga tvåvåningshus”. Han flyger vidare, ser Stensele kyrka och Umeälvens spretiga upprinningsområde. Mina hemtrakter, mina bioregioner, Juktådalen och Vindelälven, får inte många rader. Ovan Ammarnäs är det enligt författaren ”folktomt”. Längre in i resan får vi lära oss att Uddjaur och Storavan är de första sjöarna i svenska och ryska Sápmi som begåvats med ångbåtstrafik. Längs Hornavan är det glest med gårdar, men Bougt och Jäkkvik nämns eftersom bröderna Petrus och Lars Levi Laestadius, den senare benämnd som ”Lapplands utan tvifvel märkligaste son”, är födda i dessa gårdar. Enligt författaren har Laestadiusfamiljen flyttat in under ”blomstringstiden” för gruvan i Nasafjäll. Samerna, som under slavliknande förhållanden fick tvångsarbeten, kallar knappast epoken under 1600-talet för en blomstrande tid.
På sin drygt 3000 ord långa ”resa” genom Lappland nämner Svenonius i princip aldrig urfolket. Förutom att han med kikare från sin ballong ser Fatmomakke lappkapell, så konstaterar han att med ett ”beväpnat öga upptäcker man ett och annat skogs-lappviste”. I förbifarten nämns de dödas ö, Japmeki Suoloi. En begravningsholme på sjön Rautajärvi. Däremot hyllas kronotorpen i Pite Lappmark som: ”en till sin idé förträfflig inrättning”. Först i slutet, som en avrundning, efter all hyllning av Kiruna stads skönhet, Malmbanans vida sträckning, svenska nybyggen och kyrkornas lockande utseende, konstaterar Svenonius istället avsaknaden av ”det märkvärdiga nomadfolk som gett sitt namn åt det väldiga landskapet”. Ett tema som går igenom hela historien. Människor som inte byggt monument över sig själva, förminskas till osynlighet.
När Sven Lübeck, i bokens tredje kapitel, så får möjlighet att sätta på pränt vad vattenkraften från de norrländska älvarna kommer att göra för att ”sprida ljus och kraft i bygderna, d.v.s. vid kusterna och industrisamhällena”, så tar han i från tårna. Det är nämligen ingen hejd på framgång och möjligheter – någon annanstans. Det är nämligen ingen hejd på tydligheten heller. Väldigt lite av detta; skogsbruk, malmbrytning och vattenkraft, är till för lokalsamhällets fromma. Vinsten ska härifrån, till kusten och till industrisamhället, till Stockholm och den riktiga världen. Lübeck skriver: ”Skogarna var med gångna tiders primitiva metoder lättast att få bukt med. Timret fälldes och forslades fram till vattendragen och på den mäktiga vårfloden fördes det ned till kusten för att omsättas i pengar”. Sedan fortsätter han förklara: ”Dynamiten och järnvägarna öppnade möjligheten att exploatera de stora malmfälten till fromma för vår ekonomi…” innan han konstaterar att: ”Nu är turen kommen till vattenkraften som tack vare elektriciteten ska kunna överföras från obygderna”.
Efter Sven Lübeck tar Biskop Olof Bergqvist vid som författare. Biskopen är tillsammans med Fredrik Svenonius också redaktör för bokprojektet. Biskopen har rasbiologiska idéer. Han skriver om samerna att: ”Det är i allmänhet ganska lätt att skilja en lapp från en svensk eller finne, äfven om man inte har klädedräkten till ledning. Lapparna äro i det hela ett småväxt folk. Undantag påträffar man dock… Hos långa lappar misstänker man därför gärna rasblandning. Ansiktstypen skiljer sig bestämt från den germanska rasens. Hufvudet är kort och rundt med platt nacke. Pannan är låg, kindbenen utstående, näsan trubbig, munnen bred … Ögonen ligga mestadels djupt, men äro icke snedställda… Rösten är pipig och gäll, ofta med en anstrykning av heshet. Anletsdragen äro vanligen rätt fula”.
Biskop Bergqvist blir mannen bakom både nomadskolor och arbetsstugor. På Riksarkivets sida står: ”Hans verksamhet … karakteriseras å ena sidan av befolkningens tillväxt… å den andra av motsatsen mellan … urbefolkningens primitiva kulturståndpunkt och den inflyttade, huvudsakligen svensktalande arbetarbefolkningens avancerade åskådningar i politiskt, socialt och religiöst avseende”. Biskopen är genomgående tydlig med sitt förakt. Och det verkligt sorgliga är att det under de senaste åren har blivit allt vanligare med dylika utspel kring samer och glesbygdsbor. Drev i Stockholmstidningarna följs av populism gränsande till rasism. Överdrivna åsikter kring samernas särställning och misstänkliggörande kring rennäringens betydelse följer i kommentarsfälten på sociala medier, med ett osvikligt inslag av förakt. Men kvar blir vi, människorna som lever i denna bygd, att försöka balansera dessa utspel. Det är våra barn, samer såväl som nybyggare och nyinflyttade, som spelar i samma fotbollslag. Och på den planen finns inte plats för idéer om vare sig ”lappdjävlar” eller ”svartskallar”. Där finns bara vi.
