Pop-up samhället
En eftermiddag i oktober, på plats i det som en gång var mönstersamhället Laver i Älvsbyns kommun tar jag fram mobilen och knäpper ett kort på ”Dansbanan”. Mitt i skogen finns här minnen av ett industriprojekt som var i absolut framkant, men som monterades ner och flyttade. Själva samhället fanns mellan 1936 och 1947. Det var ett av Sveriges första samhällen med fjärrvärme, rinnande vatten och elektrisk spis i varje hushåll. Numer är det någon skylt mitt i skogen som säger: ”Folkets hus”. En bit bort proklamerar en annan skylt var skolan stod. Där finns en skylt för både dansbana, kiosk och ett torg. Idag finns helt enkelt inget av mönstersamhället kvar, bara cementfundamenten på vilka husen stod. När brytningen inte längre var ekonomiskt lönsam, avvecklade bolaget samhället. Husen sattes på en lastbil och kördes därifrån. Idag hittar du Folkets Husbyggnaden, från Laver, i Överklinten utanför Robertsfors. Bostadshusen kördes till blygruvan i Laisvall. Där har de blivit kvar, även om den gruvan också lagts ned. På en informationsskylt i skogen kan du läsa vad disponent Wesslau tänkte:
”Nu är emellertid företaget slut och snart ska den tysta skogen återtaga sina förlorade domäner, där under några få rastlösa år så mycket idogt arbete utförts. Man får hoppas att nedläggningen icke skall ge alltför svåra spår efter sig inom orten”.
Nybyggnation och nedmontering, projektstart och slut, öppet eller stängt. Samhällen och människor ständigt på flytt – allt eftersom råvarorna sinat eller projekt gjorts klart. För det enda som är absolut klart när en gruva öppnas är att den tar slut. Det är blott tiden som varierar. Ibland går det som i Malmfälten, ibland går det som i Blaiken. Livet som rallare och gruvarbetare, skogshuggare och vattenrallare – för en stund mitt i världens centrum ändå på något sätt i utkanten av civilisationen. Det påverkar förstås de människor som bor här. Många är det som passerar men aldrig blir en del av det landskap som de är med och förändrar. Allt sedan flytten av Gammelstad, till Luleå, för 400 år sedan, olika Pop-up samhällen längs Luleälven – exempelvis Messaure och Harsprånget – till nutidens stadsflytt av både Kiruna och Gällivare, har den arktiska delen av Sverige vant sig vid att samhällen kommer och går.
Självklart påverkar det här sinnelaget hos människor som lever här. På skalan "EU Social Progress Index" stack Västerbotten och Norrbotten, eller ”Övre Norrland” som det heter i EU byråkratin, länge ut för de goda livsvillkoren: hälsa, utbildning, miljö och människors möjligheter. Och samtidigt fanns här en annan sorts framåtrörelse, svårare att mäta. En pionjäranda formad av generationer av uppbrott. I Övre Norrland har vi blivit bra på förändring, på nästa projekt, nästa etablering, nästa utvinning. Men vad händer om just själva förändringsbenägenheten gör det svårare att etablera en bestående relation till platsen? Om platsen bara blir något för erövring och utvinning? Och vad händer om vi verkligen utvecklar en relation till platsen?
För att förstå den svenska industrialiseringen av den nordligaste delen ska allt sättas i den kontexten. Det var i norr som lösningen på statens ekonomiska utmaningar fanns. Ni har hört om det förut, ja allt sedan 1634, när Carl Bonde skrev till rikskansler Axel Oxenstierna att man funnit silverfyndigheter vid Nasafjäll, som om den utnyttjades rätt kunde bli: ”de svänskas Västindien”. Bilden på kolonin var tydlig. Att gruvan i Nasafjäll sedan gick utomordentligt dåligt och att samerna under slavliknande förhållanden tvingades arbeta där bekymrade herr Bonde litet. Här permanentades den rådande bilden av att det nordligaste Sverige är en råvaruresurs för den svenska ekonomin. Det skulle gynna staten. Men är det verkligen därför vår plats, eller jorden vi ärvde, finns till? Enbart som en resurs att kolonisera?
Så för att bättre förstå de röster som nu höjs mot nya gruvetableringar; exempelvis i Laver, Gallok, och Kalix; bör vi också förstå att de som stannat kvar över generationer också har utvecklat en kärlek till sin livsmiljö. Det är inte bara urfolk och minoritetsfolk, från tidernas begynnelse, som känner med sin plats: Det är även andra. För människor är landskapet alltid ett ”både och”, ett yttre och ett inre landskap. När människor protesterar mot gruvor är det inte för att de är emot ”utveckling”, eller för att de tappat sin progressivitet. Landskapet de lever med har istället blivit en del av deras inre. Och bortom Pop-up samhällets tidsram har de nu slagit rot och blivit en del av själva platsen. De har inte råd att, som disponent Wesslau, drömma om: ”att nedläggningen icke ska ge alltför svåra spår”.
