Die Forelle

“A Gustave Courbet portrait of a trout has more death in it than Peter Paul Rubens could get in a whole crucifixion”.

-              Robert Hughes

Jag står framför Gustave Courbets målning La Truite, eller die Forelle, eller Öringen, på Kunsthaus Zürich. Och det går inte att tänka på något annat än det där Robert Hughes-citatet ovan. Det kommer från en artikel i The Guardian, efter att konstkritikern gått bort. Robert Hughes hade rätt. Den där öringen är både döende och lidande. Det går inte heller annat än att tänka på Courbets egen förklaring till varför han, tillsammans med Millet och några andra, genom sina målningar skapade rörelsen som kom att kallas realismen: ”Jag kan inte måla en ängel, jag har aldrig sett någon”.

Courbet slog igenom med målningar som The Stone Breakers och Burial at Ornans. Människor hade helt enkelt tröttnat på den konstruerade romantiken och var mogna för realismen. I stort hörde nog detta ihop med att kyrkans makt över det konstnärliga uttrycket kunde förskjutas efter upplysningstiden. Bacon och Descartes ord om vetenskapen vägde tungt för en begynnande realism och naturalism.  Någon konstkritiker har sagt att Courbets tavla, ”Burial at Ornans”, egentligen var begravningen av romantiken. Och där jag står och ser på öringen som precis dragits upp på land och snart antagligen kommer att få en sten i skallen, går det inte annat än att förstå realismens genombrott. Ögat på öringen fångar mig. Om du har tagit några hundra bilder på fiskar som lever och ska återsättas i vattnet, så vet du att en fisk alltid sneglar mot vattenytan när den hålls ovanför den. Fiskarna har inte en stirrande blick ut i universum. Men den här öringen vet sitt öde. Den här öringen känner sitt lidande. Här finns inga figurer med änglavingar att tro på.

Claude Monet har med Gustave Courbet i en klassisk målning, ”Le déjeuner sur l’herbe”. De två var vänner. Courbet var en gamäng som ibland kallas konstvärldens Hemingway. Han gillade att jaga, fiska, äta och dricka. Och han gillade mycket av allt det där. Till en vän skriver han: ”… in our so very civilized society it is necessary for me to live the life of a savage”. (En annan konstnär som också fått smeknamnet ”Konstvärldens Hemingway” är Jackson Pollock, men då kanske mer för sina destruktiva drag och tragiska öde, snarare än en stor lust till livet. En målning av Jackson Pollock finns förresten också på Kunsthaus Zürich). Här finner jag också en målning av Rubens, kallad ”The holy family”. Det lilla barnet, rultig och blond, med en ängel bredvid som kommer med en fruktskål, ger en ganska skev bild av verkligheten i berättelsen om den heliga familjen. Kanske var det inte så underligt ändå att Courbet, som gillade vin, kvinnor och sång, hellre målade begravningar och arbetare i ett stenbrott – för att inte tala om en fångad öring – än påhittade änglamotiv?

Så vad skapade realisterna egentligen? Ett svar är att de demokratiserade konstvärlden och tog den närmare människors värderingar. En diskrepans som dock närmast är på väg åt andra hållet igen. Eller som Robert Hughes också sa: ”What strip mining has become to nature the art market has become to culture”. Girigheten har ett pris, men sällan någon gräns. Ett annat svar är att det gav oss naturalisterna – inte minst i litteraturen – där Émile Zola, som den konstkritiker han var, hyllade Courbets verk. Just Zola, Flaubert och Maupassant, men även Strindberg och Dostojevskij, skapade ett nytt författarskap inspirerat av vanliga människor. Courbet satt sedan i fängelse för sitt engagemang i den så kallade Pariskommunen, ofta räknad som världens första arbetarregering. Efter fängelsestraffet gick han i landsflykt till Schweiz. Hans hårda leverne förbättrade dock inte den leversjukdom han hade. Han dog år 1877, 57 år gammal.  La Truite är på så många sätt och vis ett självporträtt över en magnifik varelse som blivit fångad. En verklighet där ingen catch and release existerar.