Bland de fjäderklädda
”He was not bone and feather but a perfect idea of freedom and flight, limited by nothing at all”.
– Jonathan Livingston
Fiskgjusen blir nummer 41 för i år. Och då börjar mitt ”fågelår” den första april. Idag, när jag skriver detta, är det den tredje maj. Jag har sett 41 fåglar på 33 dagar, eller mer än en ny art varje dag. Jag är ingen ”kryssare”, ingen som kastar mig i bilen så fort det går ett ”larm”, vare sig det är i Skåne eller Gumboda. Men jag uppskattar den närmast magiska natur som en lista utgör. Hur listans torra stavelser framkallar minnen från dagar som gått och ger liv åt dessa dagar. Det är inte bara min ”livslista”, det är också fåglarna i skyn som väcks till liv. Jag spanar efter fåglar på andra platser när chansen ges. Häromdagen åkte jag till Gargnäs, därför att någon sett en härfågel där. Jag hade inte samma tur. Däremot träffade jag Janne på affär’n och han hade en del att säga om mitt livsval inom politiken. Det är väl så: om ni spelat fotboll och handboll tillsammans i skolåldern, känner man att man har både en rätt och en skyldighet att tycka till om folks åsikter.
I den fantastiska boken Life of the Skies skriver Jonathan Rosén att det finns två typer av fågelskådare: De som vet att de är fågelskådare och de som inte riktigt har kommit på det än. Jag har alltid gillat att kolla på fåglar. Min första resa utomlands var till Polen, som 12-åring, tillsammans med Fältbiologerna i Västerbotten. Jag såg rödhuvad dykand i Masuriska träsken och sedan såg vi visent i Białowieża. Visenten flög förstås inte, men den europeiska buffeln var lika fullt imponerande för en ung kille från Västerbotten. Förutom den rödhuvade dykanden och en väldig arg och bråksjuk knölsvan minns jag också att det var gott bröd i Polen. Någon vårsommar framöver ska jag besöka Masuriska träsken igen. Det är säkert annorlunda, på samma sätt som jag är annorlunda.
Numera har jag med en kikare när jag gör mina morgonpromenader. Tidigare var jag inte så noga. Jag kände igen de vanligaste och största fåglarna. Nu försöker jag se skillnad på taltrast och dubbeltrast. Jag tycker om att säga vilken dag jag såg ”fågelårets” första av en art. Det ger säsongen en djupare mening. Om du skaffar ett par bra skor, en kikare och en fågelbok så har du i princip allt som behövs för att dina morgonpromenader ska dra ut på tiden. Jag såg årets första tofsvippa den 16:e april. När jag var barn och bodde på en bondgård, inte långt härifrån, var det alltid brushanar och tofsvippor ute på åkrarna när snön drog sig tillbaka. Nu är det inte alls lika många. Det är samma med staren. Med åren noterar du skillnaden i bestånden. Med åren noterar du hur säsongerna förändras på din morgonpromenad. I år kom våren tidigt. Jag träffar en expert på brushanar. Han berättar att det är troligt att den tid jag upplevde att det var brushanar överallt mycket väl kan ha varit just den tid i historien när det var som bäst möjlighet för brushanar att överleva. Mindre tjuvjakt, mer traditionellt jordbruk i Afrika, mindre torka, mindre utdikningar etc. Det är lätt att tänka att barndomens minnen är standard, när de mycket väl kunde vara exceptionella.
Den här våren saknar jag skäggdoppingar. De har säkert varit här i Lomselenäs, men jag har inte sett dem. Förra våren såg jag flera par. Inne i samhället, i Sorsele, vid kyrkan, vet jag att de häckar. Likaså har jag missat både svärta och sjöorre den här våren. Det är så säsongerna går. Varje år, sista helgen i januari, genomförs den så kallade VIK:en i Sverige. Då Vinterfåglar Inpå Knuten inventeras. 2026 var det nästan 20 000 svenskar som rapporterade om hur det såg ut vid deras fågelbord. Det är så fågelskådning oftast ser ut. Den sker på bakgården, ”inpå knuten”, och det är väldigt många som deltar, även om vi inte tänker på det som en aktivitet. Människor, du och jag, våra grannar och kompisar, är fascinerade av livet i skyn. Inom oss drömmer vi lite till mans om att kunna flyga.
Resor är alltid involverade i fågelskådning, även om det allt som oftast är fåglarna som reser. Om några dagar kommer silvertärnorna tillbaka hit. Den fågel som årligen gör den längsta migrationen. Silvertärnans liv är en ständig förflyttning mellan polerna, en ständig jakt på midnattssol. Man kan ibland fundera på med vilken självklarhet en varelse med en hjärna stor som en jordnöt har insett att livet under midnattsljuset ändå levs bäst. När Henry David Thoreau skrev Walden var det en bok i marginalen. Hans vän Emerson, på vars land Thoreau byggt sin stuga, var betydligt mer framgångsrik. Men Thoreau ansåg att hans generation, eller liv, kunde vara lika spännande och betydelsefull som vilken annan historisk tid. Hans promenader i Concord utanför Boston blev i sig till en odyssé och ett möte med de klassiska myterna. På samma sätt blir det med mitt liv längs grusvägarna i Lomselenäs: I fantasin bestiger jag fortfarande berg och genomför expeditioner, men i själva verket lyssnar jag till en talltitas sång ”zi zi tääh”. Eller “spitti-tjet” som vi hellre uttrycker det här.
Fåglar är de nu levande djur som är närmast släkt med dinosaurierna. Fiskgjusen jag ser har inte förändrat sin genetik på drygt 50 miljoner år. På så sätt är fiskgjusen i princip en helt perfekt skapelse för sitt livsrum. Det djur som är äldst, ”genetiskt”, är oljefågeln i Sydamerika. Den har inte bytt gener med någon annan på mer än 73 miljoner år. Då fanns fortfarande dinosaurierna på jorden. Människor, exempelvis Homo erectus vid Lake Turkana, kom först 70 miljoner år senare. Det är en fantastisk känsla denna morgon att konstatera att något ändå – om än fjäderklätt – är precis som det ska.
