Långsamhetens graffiti

Effektfullt tränger nålen genom den vita duken. Nästan som en skidåkare som far fram på ospårad vit snö, där stavar och skidor far ner i djupet av nysnön och långsamt bildar ett mönster. Genom nålen broderas den samiska historien sakta fram. Kåtor och skotrar, nåjder och kalhyggen, renar och människor, det vardagsnära och det mytiska, det onda såväl som allt det goda, som det borde vara. Allt får plats i Britta Marakatt-Labbas broderier. När vi träffas hemma i Övre Soppero är hon precis hemkommen från ännu en resa i Europa. Trots snart 50 år av idogt arbete krävdes det ett internationellt genomslag för att hon ens skulle komma på tal i det svenska kulturlivet. Ett internationellt genombrott samtidigt, som också andra konstnärer och artister i den samiska samtiden fått mer utrymme i den allmänna kulturen.

—    Men lite rädd är jag ju att det bara är en vågtopp, en trend, och att vi snart är glömda igen, säger Britta medan hon lagar potatismos och suovas.

—    När du kört så långt måste du allt äta lite. Vill du ha gáhkku och kaffe först?

Jag tackar förstås ja. I den samiska kulturen är det självklart att bjuda. Det vore lika tokigt att säga nej, speciellt till hembakat bröd och hemlagat mos av en av våra stora svenska konstnärer.

När Britta började med sin konst på 1970-talet – hon gick först en utbildning på Sunderby folkhögskola i Luleå innan hon for vidare till HDK (Högskolan för design och hantverk) i Göteborg – trodde folk knappt sina ögon. Broderi var inte precis trendigt, snarare föll folks tankar på bonader över kökssoffan. Ett slags kitsch.

—    Jo, jag minns att det var många som undrade. Många sa att jag borde måla istället för att hålla på och slösa med tiden.

—    Men jag gillade det här sättet. Textil var mitt material för att uttrycka mig.

För Britta finns en poäng i att det tar tid, det ger utrymme för eftertanke – kanske vi kan kalla det långsamhetens estetik eller, i vår tid, de saktmodigas graffiti. Och det är klart, om du gör en 24 meter lång bonad, som i den berömda Historjá som finns på Tromsø universitet, så hinner du tänka igenom vad du vill uttrycka. Mellan åren 2003 och 2007 arbetade Britta på Historjá, där stygn lades till stygn längs den samiska historiens väg.

 Att Historjá visades på den stora konstutställningen Documenta i tyska Kassel gjorde att många fick upp ögonen för Britta Marakatt-Labba. Internationellt blev den en stor succé och plötsligt förstod också svensk press att något särskilt hände i Övre Soppero. Men det var bara en hårsmån från att Britta och alla vi andra missade hela denna plötsliga uppståndelse.

—    Ja… ja, först sa jag ju nej till att medverka. Men sen ringde en kollega och sa att jag ”bara måste” vara med och då ändrade jag mig.

—    Jag vet inte vad jag ska säga. Det är förstås kul att bli uppmärksammad efter så många år av arbete. Samtidigt tar det ju vansinnigt mycket tid att vara borta.

Britta föddes i Idivuoma 1951. Mamman födde tolv barn, varav två dog, och Britta kom att växa upp med nio andra syskon i Lainiovuoma sameby. På julafton ett år skulle hennes far ut till renarna, då blev han överkörd av en bil. Britta var fem år. Hon gick sedan i nomadskola i Karesuando – något hon beskriver som ett elände, med både samhälle och tidsanda fyllda av rasism och förakt mot samer. Sedan valde hon att gå på folkhögskola i Sunderbyn innan hon fortsatte på HDK i Göteborg. En tid hon beskriver som en annan ytterlighet. Som same betraktades hon som något exotiskt. De båda ytterligheterna har satt spår, känslan av att vara där men ändå aldrig riktigt vara en del av själva sammanhanget är stark. 

Potatisen på spisen har kokat färdigt och Britta skalar potatis medan vi småpratar. Hon är noga med detaljer. Ska du göra bra potatismos, ska du inte skala potatisarna innan du kokar dem: ”Nej då blir det bara vattnigt och smaklöst mos”, utan du skalar potatisarna efteråt. Då är mineralerna och smakerna kvar.

—    Jo, jag gillar detaljer och att ha ordning. På så sätt ser nog inte min ateljé ut som hos andra konstnärer, säger hon och småskrattar.

Vi går in i ateljén, ett ganska enkelt rum, ljust och välstädat och inte jättestort.

—    Gjorde du Historjá här?

—    Jo, precis, där borta vid bordet där du ser nåldynorna. Jag hade den på rulle och broderade eftersom.

—    Men 24 meter?

—    Ja, jag vet. Det var inte optimalt. Jag gjorde en sektion på 16 meter och sedan gjorde jag en annan på åtta meter. Det hade nog varit enklare om jag hade gjort flera sektioner på fyra meter vardera istället.

Allting handlar om bilder, bilder som finns inne i Brittas huvud och som sedan sakta färdas ner på det vita tyget och blir hennes broderier. Hon är rädd om sina bilder. Rädd att de ska försvinna. Förr tittade hon inte i illustrerade böcker, för hon ville inte få fel inspiration. Men just detta blev också ett praktiskt problem. För att få beställningar av större institutioner, de som har pengar så att du kan överleva på din konst, behövde hon kunna visa skisser. Men Britta klarade inte av att göra skisser av sina bilder,  istället blev det till att klippa och klistra ihop olika collage att visa upp. Idag går det enklare. Numera illustrerar hon också.

I ateljén står några skulpturer i sten uppställda på trästockar. Jag frågar vem som gjort dem och hon svarar att det är hon.

—    Va?

—    Ja, jag har börjat fara till Lannavaara på stensliperiet där för att jobba. Det är jobbigt som tusan, men det är roligt.

—    Ja, men hur känns det? Jag menar att gå från att hålla på med nål och tråd och mjuka tyger till stora bullriga maskiner för att slipa sten. Det är ändå skillnad?

—    Som barn älskade jag hålla på med sten. Vi har sommarbeteslandet i Norge. Jag brukade samla olika runda stenar där som jag lekte med. Många av mina bilder kanske kommer därifrån: stenar som är något annat.

—    En av statyerna handlar om seiten, det vi samer brukade offra till förr, ett väsen som bara syntes för den som ville eller kunde se det i naturen.

—    Och en annan av skulpturerna är min bild av fruktbarhetens gudinna Sáráhkká.

Lite fascinerande är det ändå att någon som hållit på i mer än 40 år med en konstform och som nu precis slagit igenom och på så sätt också skulle kunna ”casha in” på sitt slit, helt plötsligt börjar jobba med en stenslip och innan jag vet ordet av sätter sig på en låg pall i ateljén och börjar snida i trä.

—    Jag har gått kurs i träsnideri också och snart ska jag på kurs med en japansk konstnär som är specialist på indigoinfärgning av tyger.

Britta Marakatt-Labba förmedlar på ett handfast sätt, där hon sitter på pallen och täljer, ett intryck av att hon vet att hon inte alls är färdig med sin konst. Det finns mycket att göra nytt. Många berättelser kvar.

—    Det var så här vi satt i vår barndom, runt elden och slöjdade, och så berättade vi historierna.

Allting handlar som sagt om bilder. Hennes bilder. När hon började sin verksamhet skrattade många åt hennes broderier. Lite förlöjligande sa man: ”Men varför målar du inte istället, det där blir ju aldrig färdigt”. Nu har hon märkt att många andra konstnärer har börjat brodera. Men Britta själv har aldrig varit intresserad av annat än att kunna berätta sina bilder. Först var det möjligt med broderienålen, numera krävs också andra verktyg. Och då lär hon sig helt enkelt hur stenslipen i Lannavaara fungerar eller hur man snidar i trä.

—    Lite imponerande är det att du nu, när du har alla möjligheter att slå mynt av ditt broderande, väljer även andra vägar eller uttryck. Varför?

—    Pengar intresserar mig inte. Om det hade varit viktigt så hade jag ju aldrig startat med att brodera motståndskonst överhuvudtaget en gång i tiden. Att slå igenom har aldrig varit någon drivkraft heller.

—    Men visst, om jag ville skulle jag väl kunna fara runt hela dagarna och hålla tal om mig själv och min konst, du vet föreläsningar, men det är ju inte heller kul. Jag vill berätta historier.

 1981, efter att Britta utbildat sig klart i Göteborg var hon med och protesterade mot kraftverksutbyggnaden av Altaälven i Norge. Hon hamnade i fängelse, precis som många andra av dem som protesterade. En av hennes första och starkaste verk är Garrját, eller ”Kråkorna”. Kråkan har alltid varit en symbol för överheten i det samiska, en varelse som roffar åt sig allt. I verket Garrját flyger dessa in över demonstranterna i Alta och när de landar förvandlas de till poliser. Statsmakten som kom för att göra överhetens verk, ta forsen och marken och friheten och skicka elströmmen ner i egen ficka. Ett annat politiskt verk som fått stor uppmärksamhet är Deattán, eller ”Mardröm”. I detalj ser man råttor som invaderar en kåta. Många brukar fastna för den fruktansvärda synen av råttorna som äter på sovande människor runt eldstaden. Men en lika viktig symbolik är mängden råttor som invaderat kåtans allra heligaste plats – köksregionen. Där, längst bak i kåtan, bland köksattiraljerna vid elden, var ingen välkommen. Kring köket, var det inget hopp och lek, där bodde gudinnan Sáráhkká. Hemmets beskyddarinna, gudinnan för såväl vajor under renkalvningen som gravida kvinnor i hemmet. Sáráhkká är nog den mest älskade gudinnan i den samiska mytologin, dyrkad av både män och kvinnor. Och när råttor invaderar hennes värld bär det en stark symbolik.

Samernas hela liv bygger på storytelling. Det skrivna ordet kom så sent att historieberättandet var det som kulturen vilade på. När Britta och jag, den här dagen i Övre Soppero, pratar med varandra hör jag hur hon pratar i bilder. När vi till exempel talar om att det tog 40 år, med broderiet som form, innan hon slog igenom, så säger hon först att hon aldrig varit sugen på att byta ut sitt sätt att jobba, bara för att något annat varit trendigare. Men hur andra konstnärer varit mer benägna att byta uttrycksform – hon använder ordet ”hoppjerkor”– och sedan kommer hennes bildspråk in.

—    Du vet de är mer som en våreld som bara hoppar mellan tuvor av gammalt gräs. Det som händer är att de där gamla tuvorna flammar upp, marken blir lite svedd, men det brinner inte på djupet.

—    Visst, nog blir det grönt snabbt men ändå gillar inte djuren det där gräset. Det är snyggt för ögat, men till liten nytta.

Deattán, ”Mardröm”, handlar på så sätt om att kränkningen inte bara sker i det allmänna och synliga. Samerna lever av och med naturen och på sätt också med naturens själ. Råttorna som invaderar Sáráhkkás köksregion handlar om att en kränkning av samernas mytologi också sker när markerna påverkas. Ett träd är mer än ett träd; en fisk är inte bara en fisk; ett hjortron är inte endast ett bär.

—    När en same plockar sina bär, eller tar sin fisk, uttalas en bön: ”Låt inte mina händer förstöra marken som jag har till låns”.

—    Livet är en ständig interaktion mellan händelse och mytologi.  

Den samiska kulturen är på så många sätt färgstark och utsmyckad. Inte minst kolten och kläderna och smyckena är fulla av uttryck och färgkavalkader. Men Britta Marakatt-Labbas konst har alltid varit lågmäld och närmast grafisk. Varför?

—    Varför? Ja, det är ju för att det är så jag ser mina bilder.

Men sedan berättar hon att hon verkligen tycker om höstens färger, de där ockratonerna i senhösten, när det bruna och starka gula tar över från den mer ”skrikiga” rödfärgade och tidiga hösten. På väggen i studion sitter just en färgkarta med ett antal ganska varma ockratoner. De senaste årens förflyttning inom det egna konstuttrycket, där hon inte bara jobbar med broderier, har också gjort att färger kommer att få mer utrymme. Hon är aldrig rädd för att göra nytt. Bara hon får berätta med sina bilder.