En berättelse äldre än ord

Med ett landskap först format av inlandsisen, sedan av de djur och människor som vågade sig till den yttersta gränsen av glaciärkanten, finns ett arktiskt narrativ att värna om. Här finns en gemensam berättelse äldre än ord. 1998 hittade arkeologen Ingela Bergman en uråldrig bosättning vid sjön Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun. Vägen till fyndet är nästan för lång för att berättas men förenklat är det så här: Ingela förstod att landhöjningen vid kusten också påverkade landskapsbilden inåt landet. De äldsta boplatserna, de som hon sökte efter, skulle inte ligga direkt vid vattnet utan en bit in i skogen. Lämningar efter boplatser som förflyttats på grund av en 10 000-årig landhöjning – av jordskorpans vilja att sträcka på sig efter att den kilometertjocka isen tryckt ned den – fanns helt enkelt på andra ställen än där Ingela letat tidigare. Och så, när hon i princip var på väg att ge upp, efter år av sökande, kom hon till Dumpokjauratj. Det var ett kalhygge. Markberedaren hade kastat upp några stenar. Ingela tyckte att hon såg något bekant över stenarna: Var de inte påverkade av eld? Hade de inte spruckit onaturligt? Hade de inte utgjort en härd? Ja, visst var det så. Ingela hade upptäckt en 9800 år gammal bosättning, Ett fynd som fördjupade kunskapen om den arktiska historien och reviderade vår Nationalatlas. För i Arjeplog var det inte istid för 9800 år sedan. Här växte istället havtornträd och humle och fisken man åt var brax. Det hade ingen tidigare trott.

”Men det märkligaste ändå, av allt med det här, är förändringen i samhället, eller i samhällsdebatten”, säger Ingela.

”Förut, när jag visade Dumpokjauratj för människor så frågade de alltid: ”Men hur hade de det?” ”Hur levde de?” “Det fanns ett mellanmänskligt intresse”

”Numera är första frågan i princip alltid: ”Vilka var först?””.

Dessa diskussioner om markanvändning har satt djupa spår. Skapat ett slags exkluderande anspråk på förhistorien, som inte på något sätt är bra. Hon fortsätter:

”Jag brukar vända på frågan och istället fråga vilka som kom sist - och svaret är givet: Den svenska staten och dess företrädare.”

Det är inte oviktigt att ha med sig perspektivet att någon annan alltid har varit före på en plats. Det är till och med klokt att försöka upptäcka sin historia. På så sätt kan historien peka ut en gemensam väg framåt. Alla kommer vi någon annanstans ifrån. Det är ett uttjatat uttryck, vildmark. Trots det återkommer det med jämna mellanrum i konversationerna. Men om en plats varit bebodd i tio tusen år, borde det räcka för att vi ska sluta ge sken av att detta är en vild mark? Istället borde vi alla förundras över att människorna som levde här då, levde på ett sådant sätt att vi i vår tid kan uppleva det som att ingen har varit här tidigare. Det är ett långsamt förändrat kulturlandskap, där innevånarna kände en vördnad inför naturkrafterna och försökte skapa harmoni. Eller som Ingela Bergman uttrycker det:

”Det här är ett landskap som talar med små bokstäver”.

I källaren på Silvermuseet finns utställningen om jägarfolket. Här finns en björngrav. Den som haft möjlighet att besöka museer på Hokkaido i Japan, med urfolket Ainu, har sett liknande björngravar. I två så geografiskt åtskilda kulturer, den samiska vid Skanderna och Ainu på Hokkaido, har samma vördnad för björnen vuxit fram. I båda naturfolkens kulturella föreställningsvärldar har björnen en central roll. I Ainukulturen är människor och gudar på samma nivå. Ainu ber inte till sina gudar, utan de köpslår. Det är ett ”wheeling and dealing” som försiggår. Att skapa balans, eller harmoni, i allt. Att leva som natur snarare än av natur. Harmoni med gudarna, med sig själv och andra, översätts ofta av japanerna till wa. Harmoni är viktig i den asiatiska filosofin. Kinesiskan feng shui är numera en inredningsfilosofi världen över. Korea kallar det pungsu jiri. Att harmoniera spirituella och materiella energier från naturen med vardagslivet. Att låta omgivningens energi vara en del av insidan hemma. Att vara “ett med naturen”.

Ingela Bergman pekar på en kniv och brynsten som hon upptäckte i Dumpokjauratj. Det är en hisnande tanke att dessa 9800 år gamla verktyg som finns i museiskåpet också skulle fungera än i dag. Ingela frågade en same vad Dumpokjauratj egentligen betyder.

”Ja, sa han, och tänkte efter… det betyder nog: ”sjön som håller på att försvinna”.

Ingela berättar att hon blev helt tagen av svaret. Det var ju därför hon sökt sig dit. Till en plats som tidigare legat vid vattnet, men där sjön flyttat in i skogen. Idag har utgrävningen fyllts igen och återställts.

”För en tid var vi hembjudna till dem som levde där för nästan tio tusen år sedan. Men sedan blev det hög tid för oss att låta dem ha sitt hem ifred”, säger hon.

”En annan sak. Några år efter att jag hade gjort utgrävningen kom en äldre man in på museet. Han berättade att han hade spelat in sin mors jojkar och att han visste att hon brukade jojka om en sjö som höll på att försvinna. Men nu kunde han inte hitta just det bandet. Men han kände ändå att han ville berätta för mig att sjön ändå funnits där i människornas medvetande, bevarad i jojken, långt efter att sjön flyttat och människorna gått vidare”.

”Det var väldigt starkt. Och när jag ser den här kniven och brynstenen kan jag inte låta bli att tänka på hur spännande det var att få vara hemma hos dem i Dumpokjauratj. Hur mycket nytt jag fick lära mig om min egen plats. På så sätt gav arkeologin mig helt enkelt en berättelse äldre än ord”.