Lord Northbourne

Är du trött på ordet hållbart? Du är inte ensam. Hållbart har varit ”all that buzz” i politik och samhälle i ett par decennier. Det, till den dag när visst hela världen plötsligt tröttnade på ordet – mer än på själva konceptet. Och inget är mer sorgligt. Vi behöver en större medvetenhet kring vad som är hållbart: socialt, ekonomiskt och miljömässigt i vår värld. Det är omöjligt att fortsätta med oändlig tillväxt på en planet som är ändlig. Vi får helt enkelt inte sluta bry oss, bara för att vi tröttnat på orden. Vi måste hitta på något nytt för en ny story. Det bästa jag läst på länge var när konsulten Alexander Crawford skrev på LinkedIn att vi borde stoppa alla ”think tanks” på komposten och köra ner fingrarna i jorden istället. Så slipper vi bli less på pratet. När allting växer.

Agronomen och den biodynamiske odlaren Lord Northbourne skrev om förlusten av jordmån och biologisk mångfald redan innan första världskriget. Lord Northbourne tillskrivs ibland att vara den som myntade begreppet ”organic farming”. Något han själv tillbakavisade. I hans värld fanns inget annat sätt att odla, så han var säker på att någon av hans kollegor redan hade använt uttrycket. I glappet mellan första och andra världskriget tar en jordbruksrevolution av konstgödsel och monokulturer fart i främst USA. Samtidigt drabbas landet av torka och matjorden blåser all världens väg – i det som kallats the Dust Bowl. Lord Northbourne avslutar sin bok Look to the land med orden: ”We have tried to conquer nature by force and by intellect. It now remains for us to try the way of love”. Andra författare (och jordbrukare) som Wendell Berry, Wes Jackson och Gene Logsdon har skrivit om behovet av ett nytt regenerativt sätt att odla och leva. Ett sätt som låter mullskiktet (matjorden) växa snarare än att utarmas. För det är där allt vårt liv finns.

Från början levde människor som natur snarare än av, i eller genom natur. Hur vi hamnat där vi nu är – i en tid där vi ser på naturen som något vi kan nyttja för människors ekonomiska vinst – är en lång historia. Men det är klart att kyrkans roll när den har präntat in att människan är ”Guds avbild” har bidragit. När filosofins fader Descartes proklamerade att djur är maskiner, ”automata”, och helt enkelt till för människans framgång var det bara en fortsättning på en tanke som redan slagit rot. Vetenskapens fader, Bacon, klämde dessutom till med att vi måste: ”hound nature in her wanderings”. Om religion, vetenskap och filosofi alla säger att naturen är till för människans välstånd, att vi måste kontrollera den, är det kanske inte underligt att vi hämnat här; som skövlare av den perfekta gåva som vi blivit oss tilldelade.

När jag tänker på människans roll i naturen är det historiska perspektivet förstås givet. Innan landskapet blev industrialiserat var vi en del av det. Nybyggare och urfolk delade kunskapen och kärleken till landskapet de levde med. Arkeologen Ingela Bergman, INSARC Arjeplog, säger att tidigare var det ett ”landskap som talade med små bokstäver”. Och människorna var en del av kulturen, som väktare och historiebärare av platsens unicitet, från generation till generation. Efter dessa väktare (custodians) kom så förvaltarna (stewards). Och om vi enkelt ska förklara skillnaden mellan dessa är förvaltarna de som upprättade en skogsbruksplan snarare än en skogsvårdsplan.

Idag är systemet brutet. Vi har förändrat storyn. Och i den nuvarande storyn verkar det inte ens finnas rum för fakta. Fiction och populism säljer bättre. Nutidsmänniskan är mer alienerad från naturen än någonsin. Om vi ska klara utmaningarna som finns med klimatet, så måste vi samarbeta med naturen, inte motarbeta den. Vi är i skriande behov av mer biologisk mångfald – inte mindre. Och i brist på väktare och istället för förvaltare så behöver vi nog finna vårdare. Människor som har den kunskap som krävs för ett regenerativt förvaltarskap. Människor som lyssnar både på vetenskap och urminnes kunskap. De som ser till matjordens bästa snarare än grödornas tillväxt. De som varken gör en skogsbruks- eller skogsvårdsplan, utan en helt ny naturvårdsplan. De som, likt Lord Northbourne, ännu tror på the way of love.