Markernas rikedom

I dessa hjortron och samlartider, en gammal artikel om livet med markerna.

En kall och rå oktobermorgon strax efter klockan sju. Jag sitter lutad mot en trädstam i skogen nere vid Juktån. Mot en annan stam står min bössa, en älgstudsare i kaliber 9,3x62, lutad. Slutstycket är repeterat bak, det finns inga skott i loppet. Det är säkert. En kniv jag nyss använt ligger blodig i mossan och mina armar, upp till armbågarna, är blodiga. I den kalla morgonen ryker det fortfarande från den fällda älgens innandöme. Livet i älgen är borta, snart också dess kroppsvärme. Jag tänker att - som jag gjort så många gånger förr i den här situationen – ”det här är på allvar”. Sedan går jag ner till ån och tvättar av mig.

Det finns ingen jägare som känner sig helt “uppåt” när han avlossat ett skott och fällt ett vilt. Det vilar alltid något gruvsamt över hela tilltaget. Ändå gör vi det. Och sedan fortsätter vi undra varför? Sitting Bull sa att även om buffeln skulle ta slut, om den vite mannen skulle skjuta bort dem alla, så skulle siouxerna fortsätta jaga möss – för de var jägare. För min del tror jag inte det är så enkelt som att mitt nedärvda DNA är en jägares, även om det väl är sant. Trots allt har min familj varit småbönder, skogsägare och jägare här i generationer. Jakten är ingen hobby, det har alltid varit livsnödvändigt. Själv livnär jag mig på att vara copy-writer. Ett tilltag min far – när han levde - undrade över hur det kunde löna sig. Så att jag sitter här idag, mot en gran i skogen, har nog ett annat svar än ett genetiskt arv. Jag vill veta var min mat kommer ifrån.

 Det är förstås enkelt att hamna i myten om att alla människor i inlandet är jägare, fiskare och samlare. Ibland sprids en nidbild om innevånare i norra Sverige – inte minst genom den svenska filmindustrin – om att vi mest är några enfaldiga iförda gummistövlar, med både kepsen och snusen på sned, och alltid med en älgstudsare i bagaget på Volvo kombin. Det är inte så. Det har aldrig varit så. Däremot kan vi slå fast att det i norra Sverige, i den arktiska delen av världen, alltid funnits människor som jagat. Inte enbart för matens skull, snarare för skinnets skull. Det gick helt enkelt inte att bebo den här delen av världen utan skinn från ren och älg som kläder. Att tänka sig en arktisk livsstil utan att prata om jakt, fiske och samlande är omöjligt. I Sorsele, strax bortom skogskyrkogården, finns en stig att ta del av genom den glesa tallskog som växer på sandheden vid Vindelälven. Längs stigen finns ett fångstgropsystem som är 6000 år gammalt. Att få till förnödenheter var inte annorlunda för 6000 år sedan, bara krångligare och mer tålamodskrävande.

 Jag var nio år när jag började jaga, på egen hand och med eget vapen. (Jo, det var andra tider förr och jag växte upp i skogen en mil från närmaste granne). Ofta tänker jag på hur mycket detta formade mig, kanske mer än jag kan ana. Att gå ensam i skogen på jakt efter järpe och tjäder och ripa, att vara i stunden, i nuet, att vara med mig själv - ja helt enkelt att stå ut med mig själv och mina tankar, var nyttigt. Idag jagar jag mindre än någonsin. Det har bara blivit så. Möjligen blir det också så att jag inte kommer att jaga alls i framtiden. Det går att köpa kött av bönder och renägare jag känner, om nu kött är något jag nödvändigtvis måste äta. Det händer dessutom att jag står ut med mina tankar utan att jag måste vara i skogen.

 Jag var fem år när jag fick min första öring. Jag hade fått annan fisk innan dess, mört och abborre när vi metade. Den vilda öringen hoppade och for i strömmen som ingen annan fisk tidigare gjort. Jag var livrädd över att fisken som fanns där borta i slutet av min lina, så stark och så levande, skulle släppa. När väl öringen var bärgad, när den låg i gräset vid ån och snart var på väg hem till mammas kök, fick jag en klapp på huvudet av pappa. Som om det var något alldeles extra med en öring. En klapp på huvudet som sa att abborre och mört var fisk som vem som helst kunde fånga, men med öring var det annat beställt.

Mina föräldrar hade småbruk i kommunen. Det hade min farmor och farfar och min mormor och morfar också haft. Det hade mina kusiners föräldrar också. Det var inget ovanligt. Dagens dröm om ett liv som hipster-bonde var vardagens slit för mina föräldrars generation. Potatis och betor var inget som köptes i papperspåse på ICA. Nej, det kom ur marken, på hösten, strax innan första snön skulle falla. Mandelpotatisen kom med stel rygg och värkande knän, men med mycket godare smak. Ibland var det goda år; ”bra med regn åt pären”, ibland var det sämre år; ”dåligt med regn åt pären”. Livets nödtorft fanns i cykler, i vårsådden och höstskörden och pratet om regnet. Idag finns allt det där på affären, både i överskott och i inflation. Men kanske är det så enkelt med vår längtan till naturen som John Muir skrev: ”The mountains are calling, and I must go”. Någonting inom oss säger att det blir bra, när vi kommer oss ut i markerna igen.

I juli, mitt i sommarvärmen. Mina vänner är på väg.  Älgentrecoten har marinerat sedan igår. Grillen ska snart tändas. Jag tar en plastbunke och hoppar över diket, ut på myren bakom järnvägsstationen. Det lyser av skogens guld i myrkanten. Det har varit ett bra år för hjortronen, frosten tog varken blommor eller bin. Jag plockar de mogna bären och när jag har nog till efterrätten slutar jag. Imorgon måste jag hit och plocka för sylten och vintern. Jag sätter socker på bären och ställer in dem i kylen. När det är dags att servera efterrätten värmer jag bären – varma hjortron till vaniljglassen - enklare kan inte livet bli. Egentligen är det här enda tiden på året när jag tänker att livet är så där omedelbart som det är för andra djur. När det finns tillgång, då äter djuren upp sig inför vinterdvalan. Men vi äter inte bara upp oss, vi lägger på lager också. Lever som ekorrar. Redan innan kvällen är slut kommer vi att sitta där och planera för framtiden. Planera ett liv vi egentligen inte har, men självklart hoppas på och därför tar för givet. Det är som om vi alltid glömmer att idag är bättre än imorgon. Att nu är den stund vi äger. “Jag skulle allt ha plockat mer hjortron”.

Fast forward: Imorgon ska visst första snön falla, sommaren är över. Det ska dessutom komma mycket snö enligt rapporterna. Jag släpper ut fågelhunden ur bilen. Jag hinner precis få på honom den orangea västen, för att jag ska se honom bättre i skogen, innan han är borta. Jag kan prata om jakt, filosofera om det, skriva en artikel till och med, men min hund han bara är jägare. Alltid. Den spanske filosofen José Ortega y Gasset skrev att: ”Vi jagar inte för att döda, vi dödar för att ha jagat”. Längst där inne, precis som för Sitting Bull, vet vi med oss att vi skulle jaga möss om så krävdes. För det är att vara ett djur i människokläder.

Jag sätter i två skott i hagelbössan som jag fick av mina föräldrar när jag fyllde sexton. Den duger ännu, 40 år senare. Visst, ibland har jag väl tänkt att jag borde köpa en ny, ett bättre märke, en snyggare design, men så kommer jag till ro med mig själv. Det är ändå inte för att jag har en snygg bössa jag går till skogs. Det är för att jag vill stå ut med mig själv en stund. Och någonstans mellan den parkerade bilen och ridån av den uppslukande skogen korsar jag en linje där plötsligt alla mina sinnen väcks till liv. Det är en transformation som alltid kommer lika överraskande självklart. Från att ha varit åskådare blir jag en del av naturen. Thoreau skrev: ”Många människor går och fiskar hela sitt liv utan att förstå att det inte är en fisk som de vill fånga”. Nu ska jag se var hunden tagit vägen. Han som vet vad som ska jagas idag. Han som vet vem han är. Och har vi tur kommer också jag att förstå varför jag är här, just idag.